levandekatastrof

jag känner mig tom. ilska och sorg åker runt i mitt huvud. vill bara skrika och slå min hand hårt mot en betongvägg.. bara sitta och se sin hand bli förstörd, och sen bara känna smärtan greppa tag, bara känna hur jävla bra det känns. jag vill sova och aldrig vakna upp igen. tankar om att kunna vara normal ger mig ångest. jag sätter för höga krav på mig själv, och när det inte funkar vill jag bara ge upp allt. jag känner mig äcklig, som att det sitter fast smuts som jag försökt få bort så många gånger.. men såklart misslyckats. jag är rädd att jag är och förblir den äckliga malin. när man tror det går bra så ramlar allt isär igen. säg när blir den lyckligaste dagen i mitt liv, jo dagen då jag försvinner. långt härifrån. bort från allt. dagen då jag hittat frid, dagen jag är räddad från mig själv.

godnatt äckliga lilla emo.